måndag 9 november 2009

1989

Året 1989 var ett omvälvande år. För mig personligen på flera plan.
1988 slutade inte så bra. Min älskade mamma hittade en knöl i sitt högra bröst i slutet av 1988 och efter operation så påbörjade hon sin strålbehandling i januari. Mitt privata fokus skiftade allteftersom vintern framskred mellan hopp, lycka och oro.

Jag hade fått den vackraste och värdefullaste av gåvor. Jag bar det mest värdefulla man någonsin kan få bära under sitt hjärta, fröet till min äldsta dotter Beatrice.
Efter år av barnlöshet och utredningar hade jag äntligen kommit över den sk. magiska gränsen, för mig personligen, 17 veckor.

Våren andades hopp och tillförsikt tillsammans med oro. Ute i världen hade Michail Gorbatjov påbörjat sin Perestrojka och Glasnost i Sovjet redan 1987 och det fanns hopp även där.
Perestrojka och Glasnost, ord jag aldrig hört tidigare men som skulle få en så otroligt stor innebörd för hela vår värld. President Gorbatjovs reformarbete gav honom Nobels fredspris 1990.


Mammas strålbehandling fortskred och min mage växte. Samtidigt rapporterade medierna om vad som skedde i det delade Tyskland. Dödsskjutningarna vid muren. Lyckade rymningar.

Ett Tyskland som spelat stor roll under min uppväxt. Min pappa var med i ett utbytes-program efter andra världskriget i en ungdomsrörelse. Han reste ner dit och deltog i något slags uppbyggnads program. Då menar jag inte tegelsten och murbruk. För Er som kände min pappa står det nog rätt klart att det handlade mer om ideologi och inte fysiskt byggnadsarbete. Han var en man som var född med tummen mitt i handen.

Varje år kom Farbror Jan upp från Essen, med eller utan "Tante" Susanne och deras dotter Inge. Varje år berättade Farbror Jan en bit till om hur det var under kriget och vad sedermera muren, stasi, Walter Ulbricht och Erich Honnecker, mfl hade gjort och gjorde mot människorna i Tyskland. Jag minns fortfarande mitt besök vid Checkpoint Charlie i tonåren med soldaterna med dragna vapen. Min rädsla som gjorde mig illamående. Jag hade ändå förmånen att jag kunde resa därifrån.

Den 5 juni föddes Beatrice Maria Erika, 2385gr och 44cm lång. Föddes 5 veckor för tidigt med ett akut kejsarsnitt på Köpings BB. ( jo det fanns kvar då)
En Ängel hade landat..

Mammas strålbehandling fortskred och avslutades. Man sa att hon var frisk.

I Världen skramlade det och mullrade på flera håll.

Kvällen den 9 november 1989 är så glasklar, precis som eftermiddagen och natten den 11/9 2001. Jag minns exakt vad jag gjorde och var jag var.

Jag satt i soffan, vår bruna som för länge sedan är förpassad till återvinning, med Bea i famn och ammade henne när mamma ringer och säger: Sätt på nyheterna för nu händer det äntligen. Jag zappade mellan CNN, BBC och andra tv-kanaler. Alla visar samma sak. Folkmassans tåg mot muren. Folket vid muren. Stenar som faller. Jublet från massorna. Jag rös och vaggade Bea. Mamma grät i telefon och sa att detta var ett tecken på att nu skulle allt bara kunna bli bättre. Älskade mamma, vad jag saknar dig. Vi grät tillsammans. Pappa hade ringt Farbror Jan som var i Essen i dåvarande Västtyskland som var försiktigt överlycklig, enl. pappa. Det var nog så som vi alla kände.

Den natten satt nog fler med mig framför tv-apparaterna och följde vad som skedde.
En natt jag aldrig glömmer, en natt som för alltid förändrat världen. En natt som för alltid förändrat mig.

Ett datum, den nionde november som tidigare varit förknippat med kristallnatten 1938 fick nu även en glädjestämpel.


Den nionde november är och kommer alltid att vara ett historiskt datum av minst tre skäl.
Kristallnatten, folkets marsch mot Berlinmuren och sprängningen av Bron i Mostar 1993 under brinnande balkankriget. Men det senare är en helt annan historia.


Vi hörs!