söndag 29 januari 2012

Split my personality

Söndagsförmiddag, snart lunch.
Vilka veckor som det har varit.
Inte allt blir exakt som man tänkt sig och en del blir värre än värst.
Idag tänker jag göra något som jag inte brukar göra här.
Dela mer musik än vad som kanske är bra för min mentala hälsa men den är en tröst i allt som skett och sker.

Världen är fattigare idag, än vad den var den 6 januari.
En av mina älskade extra ungar fick inte fortsätta sin vandring hos oss.
Hon var en solstråle mitt i sin sjukdom och gav så mycket till oss alla runt omkring oss.



C, du fattas mig!
Idag kan jag skratta åt saker vi sagt, gjort utan att hjärtat går i tusen bitar och att tårarna rinner men vet att det går i vågor.
Du och jag C, du och jag.

När jag hade publicerat mitt inlägg så kom denna video via en av min dotter B's arbetskamrater och vän till både B och C.
Kleenexasken bör vara intill när Ni tittar.
Älskade ungar!!




Livets tvister och nycker är förunderliga.
Tänker inte vidareutveckla det mer än att jag står vid sidan av  och undrar: Vad fan var det som hände?
Samtidigt som all förståelse finns och tankar som snurrar med omtanke och värme över valet.
Det lilla egot knackar på och tycker att det ÄR orättvist men det är det inte.
Vissa saker, hm, inte saker utan kärlek, kommer alltid först, i alla lägen.
Är snarare mitt eget, ja, egot, önskan om att finnas där och kunna hjälpa till MEN ibland kan jag inte göra det. Det är "bara" att vänta och finnas där, och det gör jag.




Skrivandet i alla dess former har tagit mycket tid den sista tiden.
Rapporter, utlåtanden, slutdokument och en och annan debattartikel har det blivit.
De egna texterna, till vad som eventuellt komma ska, har fått ligga på hyllan.
Möten har avlöst varandra.
Både stora och små.
Idag är det dessutom årsmöte i New Renaissance. Inte på det traditionella sättet utan via en teamspeaker-server.
Jag, den tekniska idioten, har installerat programvaran och testkört. Nu hoppas jag bara att jag fattat det hela och får det att fungera vid 15-tiden.
Ibland är det skönt att kunna vara hemma fast borta.

Har äntligen kommit igång hos min sjukgymnast, igen.
Attans, vad ont det kan göra, även kroppsligen. Då ovanpå det som redan är där.
Fått skäll, igen, över hur mycket som sitter "fast" i ryggen och i skallen.
Efter senaste vändan fick jag rådet att ta det lite lugnare med min mentala och ibland fysiska stress över att "komma tillbaka" till där jag ev, en gång var.
Måste inse att det kommer jag inte. Hur gör man det?
Vet inte om jag vill det. Är inte det att ge upp?
Kanske är det just det som är skruven i det hela, att jag måste.





I do trust!

lördag 28 januari 2012

Lågvattenmärke i mediedrevet.

Jakten på nyheter går allt fortare. Ett lågvattenmärke är väl ändå när man söker bekräftelse på "nyheter" via anhöriga.

Som journalistdotter och aktiv fritidspolitiker blir jag än mer oroad och rädd när jakten på scoop gör att man kliver över gränser som inte borde vara acceptabel i dagens mediasamhälle.

Under min tid som fritidspolitiker och aktiv i debatten märker jag alltmer hur media och deras arenor blir allt snabbare i att eftersöka scoopen, att slå varandra på fingrarna. 

I detta fall var det inte en av de stora drakarna som klev över gränsen utan en lokal tidning. Stefan Löfvens 82-åriga mamma pressas till svar om hennes son ska bli ny partiledare för Socialdemokraterna i Allehanda.se.
Försvaret från Allehanda.ses nyhetschef Marcus Melinder tillbakavisar dock kritiken kommentar i Dagens Media:
– Stefan Löfvens mamma är en väldigt pigg dam som hade varit ute och åkt spark nu på morgonen. Vi har behandlat henne som vilken källa som helst, säger han till dagensmedia.se.

Men, vänta lite nu.
Anhöriga till oss som engagerar oss politiskt måste få ha och vara i en fredad zon. 
Hur blir det annars?
Ska jag behöva mediaträna mina barn och mina anhöriga innan jag tar på mig ett politiskt uppdrag?

En medieetiks-diskussion bör omedelbart ta fart efter detta och vi som är engagerade bör sätta oss ner tillsammans och ställa oss frågan, om det är ok att fråga en äldre mamma i detta fall och blir det våra barn ska uttala sig nästa gång?

söndag 1 januari 2012

Nu skriver vi 2012

Så har vi då bytt till 2012.
Förra året, vid den här tiden, var jag rätt less på på 2010 och kunde bara andas in att det sk. skitåret äntligen var slut och att inget mer hann hända innan nyårsnatten.

Att reflektera över det gångna året är vad jag brukar göra så här årets första dag.
En dag som hittills varit lugn, skön, lat, en dag i att bara vara i.

När jag tittar på världen och vad som hänt i stort och i smått så är den 22 juli ett datum som föralltid kommer att vara inmejslat i mig.
När vidden av vad A.B-B åstadkommit, i både Oslo med bomben, men framförallt på Utöya, där 69 människor, mest barn och ungdomar, avrättades.. tog mitt syre slut, tårarna inte ville sluta att rinna.
Hur jag lokaliserade mina älskade ungar, bara för att få höra deras röster.. båda trygga och vid liv..
För mig personligen var det en upprepning av känslan från 11 september 2011. Vetskapen att världen aldrig mer skulle bli sig lik, igen...
Jag vet exakt var jag var och vad jag gjorde vid båda tillfällena jag fick höra vad som skett.


Jasmin-revolutionen I Tunisien hade börjat i mitten av december 2010 med att M. Bouaziz tagit livet av sig och världen fick veta varför. I början av 2011 tvingades Ben Ali att avgå och lämna Tunisien.


Den Arabiska våren fortsatte med demonstrationer på Tharirtorget i Kairo, Egypten, och vem av oss trodde verkligen i hjärtat att Mubarak skulle avgå? 
Inte jag.
Men det gjorde han. Nu ska han ställas inför rätta.


Demonstrationerna fortsatte in i Libyen. Ett inbördeskrig utbröt. Gaddafi är död och hans terrorvälde borta.


I bland annat Bahrain, Syrien, Jemen, Jordanien, Oman, Saudiarabien, Sudan och Algeriet har demonstrationer och förändringar skett under det gångna året. De har lång väg att gå för att bli de demokratier som de så gärna vill bli. Nu är det upp till oss att stödja dem i det de vill, inte alltid det vi vill.


Jordbävningen och tsunamin i Japan som visade på hur skört allt var och är. 
Fukushima blev en ort som låg i allas munnar. Ett kärnkraftverk som spred radioaktivt stoff över världen. Hur mycket strålning hade spritt sig? Hur mycket skulle detta påverka påverka Japan och för hur länge? Hur mycket skulle detta påverka världen och för hur länge? Idag känns det som om vårt minne är kort i vad som gäller det.




Usama Bin Laden är död. Jag tror att vi är många som är lite oroliga över vad som kommer att komma ur den avrättningen. Jag hade hellre sett att både Bin Laden och Gaddafi fått ställas inför rätta än hur det blev. Nu finns martyrskapet hängande över deras huvuden.


Kim Jong Il, Nord Koreas diktator avlider i slutet av året. Makabra sorgescener sprids över världen. Är han verkligen så sörjd av sitt eget folk? Jag betvivlar men vem är jag att döma där.


Johan Persson, Martin Shibbye samt Dawit Isaak är tre svenska journalister som under 2011 suttit fängslade i Eritrea samt Etiopien och sitter kvar där när vi skriver 1 januari 2012.
Dawit Isaak har varit arresterad sedan den 23 september 2001.
Johan Persson och Martin Shibbye sedan den 3 juli 2011.
Det är inte ok, enl. mitt ringa förmenande.
Jag hoppas att när jag skriver 1 januari 2013 att jag då kan skriva att de släppts under det gångna året.


Sedan har allt runt eurons kriser hit och dit men mest i Grekland varit på tapeten under året. PIGS blev en förkortning som kastades runt överallt.
(PIGS = Portugal, Irland, Spanien, Grekland.)
Det var länderna som inte skötte sig i valutasamarbetet.
Men vem kunde väl tro att så många länder med sina skilda kulturer skulle kunna ha samma valuta utan begränsningar och att det skulle gå bra utan att man stipulerat krav och konsekvenser?
Jag tror på euron som en gemensam valuta på sikt, men som den är uppbyggt just nu, gör jag det inte.


I reflektionstid så inser jag att världen har blivit av med många gubbar med makt. Berlusconi, Mubarak, Kim Jong Il, Gaddafi, Bin Laden m.fl
Andra, likt Putin sitter kvar.


I det närmare perspektivet har en man påverkat mig mer än jag faktiskt trodde. En man som jag såg som en pajas som gärna tog strider för stridernas skull inte för dess innehåll. Jag viftar vit flagg. Fanns mer bakom den fasaden än jag kunnat ana. Han som skrev en bok, tillsammans med Markus Lutteman, som under året virvlade upp en massa damm i idrottsrörelsen var Patrik Sjöberg med sin bok "Det du inte såg". 


Stark skrivet av Patrik.


Själv har jag haft fullt upp med skrivande, politik och samhällsengagemang.
New Renaissance är i sitt vardande och det är spännande att vara med i att bygga en ny organisation som så fundamentalt bottnar i människorätt. Alla människors lika värde. 
*För varenda unge*- kommer att vara ledorden för mig även för 2012. 


Barnkonventionen SKA bli svensk lag. 


B lever och arbetar i Västerbottens residensstad. Var hos henne en vecka i höst. Skönt att få vara där och hon fick vara den som styrde och visade upp det hon ville. Stolt över dig mitt hjärta! Du kan allt du vill.


L, lilla gumman, som sadlar om helt. Studenten i juni och nu tillbaka på skolbänken för att läsa till USK.a.
Världen är din. Go and get it! 
Du har mer än bevisat att du kan. Så stolt över dig!


Hjärtat svämmar över när det kommer till Er två..


G.B -Dito!


Mina närmaste.. Ni vet vad Ni betyder. Skulle ALDRIG vilja vara utan Er.


Så, nu är det 2012.
Jag önskar Er alla det bästa av år med Tomas Tranströmers ord:
"Två sanningar närmar sig varann, en kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv."
Låt oss leva sanna mot varandra och mot oss själva.
Att se varandra och låta varandra leva utefter våra egna tankar, mål och önskningar.
Må Bäst