1989

Året 1989 var ett omvälvande år. För mig personligen på flera plan.

1988 slutade inte så bra. Min älskade mamma hittade en knöl i sitt högra bröst i slutet av 1988 och efter operation så påbörjade hon sin strålbehandling i januari. Mitt privata fokus skiftade allteftersom vintern framskred mellan hopp, lycka och oro.

Jag hade fått den vackraste och värdefullaste av gåvor. Jag bar det mest värdefulla man någonsin kan få bära under sitt hjärta, fröet till min äldsta dotter Beatrice. Efter år av barnlöshet och utredningar hade jag äntligen kommit över den sk. magiska gränsen, för mig personligen, 17 veckor.

Våren andades hopp och tillförsikt tillsammans med oro. Ute i världen hade Michail Gorbatjov påbörjat sin Perestrojka och Glasnost i Sovjet redan 1987 och det fanns hopp även där.
Perestrojka och Glasnost, ord jag aldrig hört tidigare men som skulle få en så otroligt stor innebörd för hela vår värld. President Gorbatjovs reformarbete gav honom Nobels fredspris 1990.

Mammas strålbehandling fortskred och min mage växte. Samtidigt rapporterade medierna om vad som skedde i det delade Tyskland. Dödsskjutningarna vid muren. Lyckade rymningar.

Ett Tyskland som spelat stor roll under min uppväxt. Min pappa var med i ett utbytes-program efter andra världskriget i en ungdomsrörelse. Han reste ner dit och deltog i något slags uppbyggnads program. Då menar jag inte tegelsten och murbruk. För Er som kände min pappa står det nog rätt klart att det handlade mer om ideologi och inte fysiskt byggnadsarbete. Han var en man som var född med tummen mitt i handen.

Varje år kom Farbror Jan upp från Essen, med eller utan "Tante" Susanne och deras dotter Inge. Varje år berättade Farbror Jan en bit till om hur det var under kriget och vad sedermera muren, stasi, Walter Ulbricht och Erich Honnecker, mfl hade gjort och gjorde mot människorna i Tyskland. Jag minns fortfarande mitt besök vid Checkpoint Charlie i tonåren med soldaterna med dragna vapen. Min rädsla som gjorde mig illamående. Jag hade ändå förmånen att jag kunde resa därifrån.

Den 5 juni föddes Beatrice Maria Erika, 2385gr och 44cm lång. Föddes 5 veckor för tidigt med ett akut kejsarsnitt på Köpings BB. ( jo det fanns kvar då)

En Ängel hade landat..

Mammas strålbehandling fortskred och avslutades. Man sa att hon var frisk.

I Världen skramlade det och mullrade på flera håll.

Kvällen den 9 november 1989 är så glasklar, precis som eftermiddagen och natten den 11/9 2001. Jag minns exakt vad jag gjorde och var jag var.

Jag satt i soffan, vår bruna som för länge sedan är förpassad till återvinning, med Bea i famn och ammade henne när mamma ringer och säger: Sätt på nyheterna för nu händer det äntligen. Jag zappade mellan CNN, BBC och andra tv-kanaler. Alla visar samma sak. Folkmassans tåg mot muren. Folket vid muren. Stenar som faller. Jublet från massorna. Jag rös och vaggade Bea. Mamma grät i telefon och sa att detta var ett tecken på att nu skulle allt bara kunna bli bättre. Älskade mamma, vad jag saknar dig. Vi grät tillsammans. Pappa hade ringt Farbror Jan som var i Essen i dåvarande Västtyskland som var försiktigt överlycklig, enl. pappa. Det var nog så som vi alla kände.

Den natten satt nog fler med mig framför tv-apparaterna och följde vad som skedde.
En natt jag aldrig glömmer, en natt som för alltid förändrat världen. En natt som för alltid förändrat mig.
Ett datum, den nionde november som tidigare varit förknippat med kristallnatten 1938 fick nu även en glädjestämpel.

Den nionde november är och kommer alltid att vara ett historiskt datum av minst tre skäl. Kristallnatten, folkets marsch mot Berlinmuren och sprängningen av Bron i Mostar 1993 under brinnande balkankriget. Men det senare är en helt annan historia.


Vi hörs!

Man skäms.......

Måste skriva av mig lite i ilska och frustration. Har under eftermiddagen pratat en bra stund med en av mina äldsta, inte till ålder, och bästa vänner. Vi har mer eller mindre växt upp tillsammans och delar många minnen och erfarenheter.

Hon är ensamstående mamma till två underbara töser i en ålder som inte ger töserna utrymma att uttala sig i rätten i en, av de alla, vårdnadstvister som flickorna genomlidit. Jag vet inte för vilken gång i ordningen som pappan återigen har stämt deras mamma för att han ska ha enskild vårdnad om töserna.

Inte tjejerna i texten utan mina
älskade töser Bea 4 och Louise 1 år
1993

De töser som alltid varit hemma med sin mamma. Han har inte ens tagit ut de 10 dagar som han har rätt till vid födseln. Han har inte tagit ut en enda VAB-dag, vård av barn, tillbringar inte tid med barnen när de är hos honom utan låter den nya ”mamman”, hans ordval inte mitt, vara med dom medan han reser på jobb-resor.
Han krigar för att få dom storhelger för att sedan resa bort och lämna barnen hos barnvakter o.s.v.
Han har valt bort töserna under hela deras uppväxt men nu så.. Nu ska dom bo med honom enligt stämningsansökan. Har han lyssnat på tjejerna? Nepperligen!!!

Han har valt att flytta från hemkommunen.
Om mamman vill byta adress, om så bara inom hemkommunen, måste hon få hans medgivande, hon har ingen rätt att påverka hans flytt men han kan och har satt henne i kommunarrest.
En kommunarrest som ingen verkar ta på allvar och som stoppar ensamstående föräldrar som befinner sig på kollisionskurs med sina/sitt barns förälder över hela Sverige.

Ett exempel: Vad skulle ske om mamman fick jobb i en annan kommun och ville flytta dit? Jo, hon skulle vara tvungen att välja mellan sina barn eller barnen. Ett val som inte är svårt för vilken mamma som helst.
Men en kontrollerande expartner har laglig möjlighet att på laglig väg fortsätta sin kontroll fram till barnen fyllt 16 då barnen själva får skriva under en flyttanmälan.

Någonstans måste lagarna göras om och det snabbt.
Man måste stipulera hur många gånger man egentligen ska kunna stämma en förälder i vårdnadsärenden när inget nytt inträffat.
Man måste se till att boendeföräldern inte blir satt i kommunarrest av en bitter och kontrollerande ex-make/maka. Som inte vill annat än att kontrollera och/eller förstöra för den andre föräldern.

Detta är verklighet för många i dag .. och jag skäms över Sverige som så vackert pratar om barnperspektiv till höger och vänster så även i rättegångarna men där det hela tiden tas hänsyn till dom vuxna men inte till vad barnen vill om de inte fyllt 12.

Avskaffa kommunarresten för ensamstående föräldrar NU.

Helgerna har gått åt i rask takt med Folkparti arbete, konferenser och utbildningar.

För tre veckor sedan var vi ett gäng i Kungälv på Valskola inför valet 2010. Ulrika Tellander från riks var där och pratade initierat om vad som kommer att ske och vad vi måste och bör. Intressant!!

Förra helgen hade vi utbildningsdag i Falköping när vi satt och knepade och knåpade för att sy ihop en liberal skuggbudget för Falköpings kommun 2010.

I morgon bär det av med tåg till Alingsås och Väststyrelsens Höst konferens. Intressanta föreläsningar under hela dagen. Maria Lundqvist-Brömster från Västerbotten kommer dit. Ska bli kul att träffa henne. Har inte sett henne sedan jag flyttade där ifrån förra året. Vi satt tillsammans i länsförbundets styrelse den korta tid som jag hann vara med där innan jag flyttade.

Dessutom har vi hållit på och byggt en blogg till Folkpartiet Liberalerna i Falköping där det är meningen att vi ska sprida våra tankar, funderingar, insändare, debattartiklar m.m Den har kommentars funktion samt länkat till folkpartiets lokala mailadress. Kicka gärna in och kom med kommentarer.

http://folkpartietfalkoping.blogspot.com/


En rikspolitisk fråga som glädjer mig mitt i allt är att alla oavsett sexuell-läggning nu ska ha rätt att gifta sig i kyrkan! DET är banne mig på tiden! När beskedet kom på nyheterna kände jag mig som en sämre kopia av Gert Fylking och ropade: ÄNTLIGEN!!!



Tänk vilken tur det är att man har ordet att ta till i frustrationens stund och har möjligheten att skriva av sig.

Har huset för mig själv i kväll så.. nu ska stereon skruvas upp en stund med ett par bra låtar innan jag ska kura ihop mig i soffan och bara vara… innan dunet och väckarklockan i morgonbitti!

Vi hörs!