Split my personality

Söndagsförmiddag, snart lunch.
Vilka veckor som det har varit.
Inte allt blir exakt som man tänkt sig och en del blir värre än värst.
Idag tänker jag göra något som jag inte brukar göra här.
Dela mer musik än vad som kanske är bra för min mentala hälsa men den är en tröst i allt som skett och sker.

Världen är fattigare idag, än vad den var den 6 januari.
En av mina älskade extra ungar fick inte fortsätta sin vandring hos oss.
Hon var en solstråle mitt i sin sjukdom och gav så mycket till oss alla runt omkring oss.



C, du fattas mig!
Idag kan jag skratta åt saker vi sagt, gjort utan att hjärtat går i tusen bitar och att tårarna rinner men vet att det går i vågor.
Du och jag C, du och jag.

När jag hade publicerat mitt inlägg så kom denna video via en av min dotter B's arbetskamrater och vän till både B och C.
Kleenexasken bör vara intill när Ni tittar.
Älskade ungar!!




Livets tvister och nycker är förunderliga.
Tänker inte vidareutveckla det mer än att jag står vid sidan av  och undrar: Vad fan var det som hände?
Samtidigt som all förståelse finns och tankar som snurrar med omtanke och värme över valet.
Det lilla egot knackar på och tycker att det ÄR orättvist men det är det inte.
Vissa saker, hm, inte saker utan kärlek, kommer alltid först, i alla lägen.
Är snarare mitt eget, ja, egot, önskan om att finnas där och kunna hjälpa till MEN ibland kan jag inte göra det. Det är "bara" att vänta och finnas där, och det gör jag.




Skrivandet i alla dess former har tagit mycket tid den sista tiden.
Rapporter, utlåtanden, slutdokument och en och annan debattartikel har det blivit.
De egna texterna, till vad som eventuellt komma ska, har fått ligga på hyllan.
Möten har avlöst varandra.
Både stora och små.
Idag är det dessutom årsmöte i New Renaissance. Inte på det traditionella sättet utan via en teamspeaker-server.
Jag, den tekniska idioten, har installerat programvaran och testkört. Nu hoppas jag bara att jag fattat det hela och får det att fungera vid 15-tiden.
Ibland är det skönt att kunna vara hemma fast borta.

Har äntligen kommit igång hos min sjukgymnast, igen.
Attans, vad ont det kan göra, även kroppsligen. Då ovanpå det som redan är där.
Fått skäll, igen, över hur mycket som sitter "fast" i ryggen och i skallen.
Efter senaste vändan fick jag rådet att ta det lite lugnare med min mentala och ibland fysiska stress över att "komma tillbaka" till där jag ev, en gång var.
Måste inse att det kommer jag inte. Hur gör man det?
Vet inte om jag vill det. Är inte det att ge upp?
Kanske är det just det som är skruven i det hela, att jag måste.





I do trust!