Öppet brev till "min" partledare... ang.jobbskatteavdrag m.m.

Jag har varit lite dålig på att skriva om politik ett tag. Att skriva om var jag är och hur jag tänker. Nu vänder jag på ett blad och är väldigt självutlämnande  men saker gör att jag måste agera på något sätt och börjar med att be om hjälp uppifrån, från min egen partiledare med ett öppet brev/mail som också kommer att sändas till tidningen NU, som debattartikel.

Bäste Partiledare Jan Björklund


Först vill jag tacka för att du säger NEJ till ett femte jobbskatteavdrag men jag håller inte med dig om vad det är som ska prioriteras i stället.

Jag lever som sjukpensionär sedan 2001, då jag förlorade kampen mot försäkringskassan om detta, i den då kallade länsrätten. Min inkomst minskades från 90 procent av min lön, för så var det då, till 60 procent.
Istället skulle jag söka bidrag för än det ena och än det andra, t.ex. bostadsbidrag, handikappersättning osv.
Tanken på att överleva, leva på 60 procent, som heller inte räknas upp utefter vad mina forna arbetskamrater får i lönehöjningar, känns också rätt absurt och orättvist.
Där stod jag med, då två minderåriga barn. FINSAM i Västmanland tillsammans med Försäkringskassan hade skickat mig på arbetsutvärdering i en annan stad och dom hade gemensamt funnit ut att jag inte hade någon arbetsförmåga.
Vad tror du det gör med ens självkänsla?

Idag sitter jag i en ekonomisk situation som jag tror att ingen av i ”min” partitopp kan föreställa sig.
Men jag tänker inte gräva mer i den just nu och här men jag vill att du ska ha klart för dig varför jag är ledsen och besviken på mitt eget parti och framför allt på Er som sitter i en position som faktiskt kan förändra detta för mig och mina medsystrar och bröder.

I dag ses vi som paria av sittande och faktiskt "min" regering, känns det som. Vi pratas om som smitare, arbetsskygga och de som fuskar och stjäl från det allmänna.
Jag har i hela mitt liv, till dess att jag var med om en misshandel, jobbat mer än 100 procent betalat skatt och inte legat samhället till last. Tagit arbeten som jag egentligen vantrivdes på men ändå jobbat för att försörja mig själv och mina barn. När jag väl hamnade rätt i arbetslivet och trivdes hade jag en yrkesstolthet och gjorde mitt jobb bra.
I dag är det något helt annat. Idag ses jag som en parasit i samhället. Jag kan nästan aldrig tala om att jag är just sjukpensionär utan att sedan behöva förklara hela min historia för att folk inte ska titta snett på mig.

Nu är jag less. Jag är mer än besviken på ”mitt” parti som ska ta tillvara varje människas rätt att växa efter egen förmåga. Vi ska se varje människa var de än befinner sig i livet. På mig och de som sitter i samma sits som jag tittas det snett ner på med misstänksamhet.

Det mer än dags att se till att vi som faktiskt har en fysisk och psykisk anledning till att vi är just sjukpensionärer, uppbär aktivitetsersättning, får ett drägligt liv. Har vi råd att sänka skatten får de som arbetar, för femte gången, då har vi råd att höja sjukersättningarna och aktivitetsbidrag, som nu sjukpensionen heter. Nytt namn men ingen förbättring för oss som sitter i fällan.

Det också dags att det liberala partiet är och blir liberalt. Jag vill att du ställer dig upp som partiledare och inte enbart verkar som skolminister, och ser och verkar för till de svagaste i vårt samhälle och de som har det allra sämst ekonomisk, att de får ett drägligt liv.
Det är mer än dags nu.

Med vänlig hälsning
Maria Jern

Medlem i Folkpartiet Liberalerna Falköping